mulleimagen

Dr Horrible's Sing Along Blog kom och gick. Joss Whedon & vänner hade gjort en liten serie på tre avsnitt som de la upp på en hemsida en vecka, sen kommer DVDn ut. Kan ni tänka er; Joss Whedon, Neil Patrick Harris och Nathan Fillion i samma lilla nördiga superhjältemusikal! Fantastiskt extramaterial har utlovats. Joss + kommentarspår = utmärkt extramaterial.



I alla fall, så fick man annat att tänka på än att Dr Horrible försvann igen måndag morgon. I kronologisk ordning: broderns födelsedag, födelsedagsfirande, Hammenhög och live med Pontus Snibb, Häälsingborgsfestivalen, Kaizers Orchestra, galen tunna.



Min utsikt från biljettbordet i Hammenhög.. Najs, n'est pas. Jag gjorde två viktiga observationer av mänskligt beteende över kvällens gång, som jag ska presentera i punktform som följer:

1) there's no pleasing some people. Har man en dag inte en stämpel att stämpla folks händer med när de betalar inträde så kommer de garanterat att a) fråga efter en stämpel, b) skoja om att de inte kommer att få komma in igen när de går på toa, och c) skoja om att de måste betala en gång till varje gång de lämnar området och vill komma in igen. Har man sen en stämpel nästa gång, så kommer (samma?) folk garanterat: a) tycka att det är lite fånigt och onödigt, eller b) inte på några villkor vilja ha en stämpel, och c) skojfriskt håna systemet på olika vis påminnande om punkt 1.b och c. There is no pleasing people, och folk gillar att skämta om saker hur de än ligger till. Vilket är ganska trevligt.

2) generellt är folk av uppfattningen att sitter man och kladdar på ett papper så är man fruktansvärt uttråkad, när sanningen snarare är att har man en penna (alltid) och ett papper (jojomän) inom räckhåll så är det fysiskt omöjligt att vara uttråkad. Det är en tråkighetsbortmanande akt, helt enkelt, inte ett tecken på leda. Pontus uppmärksammade mitt pengamonster på finansprotokollet och drog direkt slutsatsen att jag hade varit less på att sitta för mig själv och vänta på publikum. "Nej, lite lugnt var det väl ibland", fick jag ur mig i farten, men vad som borde kommit ut är ju helt klart; "kan ju inte ha ett pengapapper utan ett vaktmonster, se så glad han är."



Sen var det Kaizers Orchestra. Skrålade med i Resistansen som vanligt, när Janove fick för sig att låta oss ta över precis där, där det är helt omöjligt att sjunga med, eftersom han sjunger ihop sista delen av en rad med första delen av nästa på ett sätt som gör att man helt tappar vad det är man sjunger om. Speciellt när man är några hundra svenskar & danskar som inte har hans begåvade tunga. Bra sak med Janove är att han alltid lyckas se både lite stolt och glad ut samtidigt som han försöker ge sin publik besvikna blickar. Den som var mest i vårt blickfång, där vi hamnade lite på sidan längst fram; Geir dansade runt en hel del och var sitt vanliga glada jag, man borde börja pusha för att han ska sjunga några av sina låtar igen. Börja en namnlista, eller något. Heja Dr Mowinckel!

Efter konserten frågade vi om vi kunde få en tunna. Nej sa de, de skulle användas till något hemligt. Några andra ville också ha en tunna, men gav upp när vi blev utschasade från tältet. Skam den som ger sig sa vi och slog läger utanför backstageområdet. Efter någon timme eller så började bandet droppa ut. Pratade lite med Janove (ja, se så nonchalant jag presenterar händelsen) om viktiga samtidsfrågor som vädret och tack för trevligheter. När vi väl fick tag på en norsk roadie gav man gärna bort en tunna, och vem stod inte där och rökte, om inte Terje? Tack så jättemycket, helt fantastiskt, sa jag och tog i hand och smilade.

"Terje," sa Killmastern, och tog Flamingoen i hand. "Annalotta," sa Flamingoen. Angenämt.

Nu står tunnan i mitt rum, efter lite ommöblering. Den är benpen.

Janove charmade publiken och utmanade oss att skicka upp en fotboll så skulle vi få se på talang. En man med många strängar på sin lyra och bollar i pumporgeln. Det började med att han skulle säga något fint om Helsingborg, och Geir gick fram och förmedlade något till honom. Hellraisern säger att Henke kommer från Helsingborg, stämmer det? Jubel!

Lite Stanley (Shia LaBeouf) och Hector (Khleo Thomas) från Holes som uppmuntran!


- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
(Bilaga 1: Trailers - get changin' or get the hell outa 'ere
En 4-stegsguide till en Elin-certifierad trailer.

Steg 1: sluta ljug. F.ex. klipp inte ihop scener till något de inte är.

Steg 2: genrebestäm filmen genom trailen korrekt. Dvs, sluta få alla filmer med en större budget att se ut som ZOMG ACTION med snabbt ihopklippande av annars actionbefriade scener.

Steg 3: berätta för jisse nam inte hela handlingen i 30-sekunderstrailern. "Jaha, nu behöver jag inte se den filmen" är inte en bra reaktion på en trailer.

Steg 4: släng din gamla trailer i soptunnan och lägg en extra dag på att spela in nytt material som på ett lustigt och sanningsenligt vis återspeglar humöret och stämningen i din film. Eller klipp ihop material du redan har, men håll fast vid biten rörande sanning och återspegling.)


Nästa veckas översittarhörna kommer beröra packetering. Tills dess en väldigt god natt, godnatt!

Vi röjer & petar på saker här hemma. Förra veckan vaknade jag till samtal bak väggen om LP-försäljning och när jag gick upp bars två golvhyllor med skivor ut till en liten bil som blev alldeles väldigt full. Jag tog dramatiska bilder genom fönstret av avfärden och betedde mig skumt av liten anledning som jag inte kan sätta fingret på. Idag gick jag genom en kasse med böcker som ska till Emmaus. Snodde åt mig en Snobbenbok (jag vet inte) och en Ulf Stark. Jag bär på en ytterst oresonlig ovilja gentemot Ulf Stark, och i synnerhet då den här boken. Så jag tänkte ta tillfället i akt att battla mina demoner och läsa min ungdoms skräckhistoria. Onödiga pinsamheter var min fiende på den tiden, Dårfinkar & Dönickar är en lång rad av de mest onödiga pinsamheter jag någonsin skådat, tror jag. Eller så minns jag det hela oredigt. Den svenska ungdomsromansvärlden kräver återupprättelse.

Idag utspelade sig den sista akten av ett långt epos. Året var det fjärde av det andra årtusendet efter påstådd Kristu födelse, och Paul Bettany var på tapeten i undertecknads hjärna, när en till synes särdeles fånig film om tennis lössläpptes i världen. Den dagen svor jag dyrt och heligt vid den kvalitativa fjärdedelen av min DVD-kollektion, att helst inte betala ett öre för att se Wimbledon, men att jag en dag, gudarna till trots, faaanimig skulle se den. Idag, fyra år senare, gick den på TV3. Bandet var preppat och planen var att se och njuta i dunkel ensamhet, istället urartade osedligheterna till en familjesituation. Aah, trollen stapplade ut ur grottorna och blinkade i den skarpa solnedgången.

Bror Paul var trevlig som alltid. Kirsten Dunst har väl sjunkit i mina ögon till en nivå av mer... comme si comme sa, som fransmannen hade sagt om han hade varit på riktigt. Men men. Berättarstil som övertygade, efter ett tag, trevlig kameraföring. Gott nock underhållande manus. Bror Paul fick blonda barn med MJ. Helt klart levde denna sportfilm upp till mina förväntningar och farhågor. En Mycket Trevlig Afton.

(Mina hittills diskreta smaksynder står och fingrar på garderobsdörren!)



"I'm not handicapped, I have you," sa han som spelar the Kid i Blazing Saddles till sin svarta kompis i den filmen där han är döv och hans kompis är blind och de har glass på huvfudet på slutet som jag bara sett andra halvan av tre gånger nu. (Gene Wilder till Richard Pryor i See no evil, Hear no evil, red. anm.).