Hubbe! Prinsessan har blivit kidnappad!
Vi röjer & petar på saker här hemma. Förra veckan vaknade jag till samtal bak väggen om LP-försäljning och när jag gick upp bars två golvhyllor med skivor ut till en liten bil som blev alldeles väldigt full. Jag tog dramatiska bilder genom fönstret av avfärden och betedde mig skumt av liten anledning som jag inte kan sätta fingret på. Idag gick jag genom en kasse med böcker som ska till Emmaus. Snodde åt mig en Snobbenbok (jag vet inte) och en Ulf Stark. Jag bär på en ytterst oresonlig ovilja gentemot Ulf Stark, och i synnerhet då den här boken. Så jag tänkte ta tillfället i akt att battla mina demoner och läsa min ungdoms skräckhistoria. Onödiga pinsamheter var min fiende på den tiden, Dårfinkar & Dönickar är en lång rad av de mest onödiga pinsamheter jag någonsin skådat, tror jag. Eller så minns jag det hela oredigt. Den svenska ungdomsromansvärlden kräver återupprättelse.
Idag utspelade sig den sista akten av ett långt epos. Året var det fjärde av det andra årtusendet efter påstådd Kristu födelse, och Paul Bettany var på tapeten i undertecknads hjärna, när en till synes särdeles fånig film om tennis lössläpptes i världen. Den dagen svor jag dyrt och heligt vid den kvalitativa fjärdedelen av min DVD-kollektion, att helst inte betala ett öre för att se Wimbledon, men att jag en dag, gudarna till trots, faaanimig skulle se den. Idag, fyra år senare, gick den på TV3. Bandet var preppat och planen var att se och njuta i dunkel ensamhet, istället urartade osedligheterna till en familjesituation. Aah, trollen stapplade ut ur grottorna och blinkade i den skarpa solnedgången.
Bror Paul var trevlig som alltid. Kirsten Dunst har väl sjunkit i mina ögon till en nivå av mer... comme si comme sa, som fransmannen hade sagt om han hade varit på riktigt. Men men. Berättarstil som övertygade, efter ett tag, trevlig kameraföring. Gott nock underhållande manus. Bror Paul fick blonda barn med MJ. Helt klart levde denna sportfilm upp till mina förväntningar och farhågor. En Mycket Trevlig Afton.
(Mina hittills diskreta smaksynder står och fingrar på garderobsdörren!)
"I'm not handicapped, I have you," sa han som spelar the Kid i Blazing Saddles till sin svarta kompis i den filmen där han är döv och hans kompis är blind och de har glass på huvfudet på slutet som jag bara sett andra halvan av tre gånger nu. (Gene Wilder till Richard Pryor i See no evil, Hear no evil, red. anm.).
det är helt fantastikgt att du har en bild på när de har glassar på hufvudet. snälla säg att du tagit den frånte x ett youtubeklipp så jag kan se den scenen igen för det var ett tag sen .
jag såg också en bit av den tennisfilmen. : D
